fading frontier

I dag är det två år sedan mamma cyklade omkull och fick åka ambulans till sjukhuset. På söndag är det två(!) år sedan hon dog. Jag hatar att jag minns dessa datum. Jag vill inte minnas detta. Det tar alldeles för mycket plats, det är så oproportionerligt att jag blir arg på mig själv. Minns det vackra. Minns henne. MINNS HENNE! Men det sista och tydligaste minnet är det värsta. Ödets vidriga jävla nyck.

Livet.